År 2025 var mitt år.

Jag ska förklara. Jag trodde länge att 2025 handlade om att överleva. Det visade sig handla om att stå kvar.

Jag har skrivit mer än jag pratat. Och när jag pratat har det varit via andra, Isabella Crona och min nya karaktär i fjärde romanen Svikaren, Bojana Grip. Jag har talat via psykiatriska väntrum, genom barn som tystats och genom vuxna som inte tagit ansvar. Utan att försköna eller vara ängslig. Min ambition är att skriva rakt in i det som skaver. Inte runt. Inte förbi. Rakt igenom. Om jag lyckats / lyckas, det får du som läser bestämma.  

Nu är min fjärde bok skriven, Svikaren. En roman om psykisk ohälsa utan dimridåer. Om medberoende och kontroll. Om oss mödrar. Om familjesystem och utan skyddsnät. Om överlevnad och hopp. Jag har bortsett från förklaringar, vässat språket och skrivit utan att rädda dig som läsare. Det har varit skrämmande men nödvändigt. Jag känner mig etablerad och stabil i mitt författarskap nu. Samarbeten har vuxit fram och jag förstår att det jag skriver betyder något. Just för att det inte förskönar.

Året har också lärt mig att alla följer inte med när man slutar spela sin roll. Men slutet på året har min inre kamp skiftat. Den om att vara älskad och att alltid bli förstådd. Det är några av medberoendets svåraste saker att lämna. För tänk om folk stänger dörren då? Ja, det gör de. Men å andra sidan vet man med direkthet vilka som inte gör det. Jag har en tyst beslutsamhet och jag vet vilka vänner som verkligen älskar mig. För att inte tala om min flock. 

Privat har jag välsignats av ännu en tös. Jag har nu barnbarn, två flickor. Vilken nåd. 

Jag gläds för mina barn och att de följer sina drömmar och vi har en sann och vacker relation. 

Jag gläds av ynnesten att ha möjlighet att bo både i stan, Stockholm, och på lantstället. Jag har ett gott liv.

Sist, lite bilder från nyårsaftonen som får symbolisera lycka, vila och ro. 

Tack för att du läser och tack till alla er som köper och laddar ner mina böcker. Jag tar ingenting för givet. <3