Maj månad har rusat förbi i en virvelvind av möten, känslor och ord. Jag har haft äran att få möta så många av er på boksigneringar runt om i Sverige. Era varma kramar, berättelser, tårar och skratt har följt mig hem efter varje stopp. Det har varit överväldigande, på det där vackra sättet som bara verklig kontakt mellan människor kan vara. Jag bär er med mig, varenda en.
Att lansera en ny bok är alltid nervöst. Det är att släppa taget om något som burits nära hjärtat under lång tid. Men i samma andetag som boken blev er, blev jag påmind om varför jag gör det här. Varför jag skriver, varför jag fortsätter. För det finns en röd tråd i allt jag skapar, oavsett form, den tråden heter medberoende.
Det är mitt ämne. Min sak. Min expertis.
För varje gång någon viskar “Det där var som att läsa om mig själv” eller skriver till mig i ett DM att “Jag trodde jag var ensam om att känna så här”, då vet jag att det här är större än mig. Det handlar inte längre bara om min berättelse, utan om ett kollektivt sår vi försöker förstå, läka och sätta ord på tillsammans.
På sociala medier bygger jag content som bottnar i just det. I ärlighet. I modet att säga det förbjudna högt. Och gensvaret jag får… det är svårt att beskriva. Det är en flodvåg av igenkänning. Från norr till söder, från de tysta meddelandena till de öppna kommentarerna. Ni berättar att det jag skriver betyder något. Att det rör vid något. Och det gör mig ödmjuk. Och stolt.
Det är en så djup lust jag känner inför det här arbetet. En kärlek till berättandet, till de dolda sambanden, till rösten jag har hittat och till er som lyssnar och läser. Att få skriva om det som ofta tystas ner, att få väcka tankar och känslor, att få stå där med pennan i handen och möta era ögon över ett bokbord, det är mer än ett yrke.
Det är mitt livsuppdrag.
Så tack, från djupet av mitt hjärta. För att ni läser. För att ni kommer. För att ni vågar känna med mig. För att ni visar att vi är många.
Med kärlek,
Biljana